Åter dessa deprimerande tider som man aldrig verkar kunna
undkomma. Hur man än gör så kommer de svepande över detta pissigt
kalla land likt en förödande nervgas, tränger in i våra sinnen och
totalt likviderar alla hopp om lyckliga tankar och framtid.
Man kämpar för att undgå alla de dåliga tankar, upplevelser
och minnen som av någon underlig andledning lägger sina virusägg i
hjärnsubstansen. Ju mer man försöker att tränga undan dem, dessto
snabbare sprider de sig och gör allt totalt fördjävligt!
Depression.
Hah! Jag är nu inne på mitt tolfte fucking år, ja jag har varit
deprimerad så gott som halva mitt fucking liv och man tror att det
ska bli bättre? Bullshit! Det finns alltid där och skorporna på
såren rivs åter och åter igen upp och vräker ut sina blodsströmmar.
Hur kommer det sig? Att människor, ack den så onda varelsen! Hela
tiden måste trycka ner, skada och slita isär andra för att känna
sig bättre? Varför kan man bara inte få glömma?
Varför måste spegelbilden ljuga där man står och betraktar
sig själv? Man vet att man är helt duglig som man är, man är inte
snyggast men heller inte fulast, man är okej som man är.. Men ändå
så skriker den förädiska spegelbilden ut att man inte är bra nog,
att man faktiskt inte alls duger. Den upprepar de sårande ord som
ursprungligen sprungit ut från de onda käftarna tillhörande "Homo
Sapiens", den demoniska apan.
Jag vet det själv. Jag är ond precis som vilken annan person inom våran ras, MEN! Jag försöker åtmindstonde att inte vara så totalrutten som många av oss är. Jag försöker att vara accepterande, förlåtande, uppmärksam, omtänksam, givmild och framför allt; att lyssna, inte dömma och BEVARA hemligheter/ sådant någon talat om för mig som inte bör spridas ut. Hur svårt kan det vara att försöka med detta? För seriöst; Hur rik, snygg, självsäker, begåvad eller vilken titel du har så är du EXAKT lika mycket värd som någon annan på denna planet. Inget gör någon mer värd en någon annan.
Visst har vi våra olika åsikter och argumentationer kommer alltid att uppstå men låt oss inte glömma något som jag aldrig tagit så allvarligt på förut: Respekt. Ömsesidig respekt för varandra. Det är det minsta vi kan ha och det minsta vi förtjänar.
Behandla andra som du själv vill bli behandlad.. detta är ett ack så bra uttalande som jag själv försöker att följa i största möjliga mån. Sen finns det personer som sumpat sina chanser, men det är då bara att glömma bort dem, inte umgås med dem. Hålla sig undan.
God Jul.
